Det gick snabbare än väntat...

Jag har legat sjuk i ett par dagar och orkade först idag sätta fart och trimma Vilda inför helgen. Det är ju utställning i Rävlanda, jag ska döma pettar och även visa Vilda då. Det blir min näst sista utställning på ett bra tag verkar det som. Vilda är egentligen redan såld, hon och Doris flyttar tillbaka till Doris uppfödare i samband med Landskronautställningen den 9/3. Men både jag och han tyckte att det var en kul grej att försöka visa Vildisen till champion först - så jag ger det ett försök :) Hon är fin min lilla böna. Det känns ändå skönt att min avel inte helt dör bara för att jag lägger ner, för det ska jag alltså göra. Björn går också vidare för avel hos en annan uppfödarkollega (liksom Estrid som ska till samma tjej). 

I måndags la jag ut en liten blänkare på marsvin.ifokus om att jag sökte nya hem till mina flickor. Jag har ingen brådska att bli av med dom, verkligen inte, men det känns skönt att ha gott om tid på sig att hitta rätt hem. Men så fort det gick (!) Gigi flyttar till en vän till mig redan på lördag och bland övriga är det alltså bara Maggie och Kråkan som ännu inte hittat nytt hem. 

Nu vet jag visserligen inte hur jobbigt det kommer bli att verkligen skicka iväg dom. Men hittills är jag ändå överraskad över hur bra allting känts, ända sedan jag faktiskt bestämde mig. Jag har ju gått och funderat på det här i nästan ett år och hela grejen har känts stor och ohanterlig - jag har inte kunnat hitta rätt i det eller lyckats reda ut vad som är bästa lösningen på alltihop. Sen har det hänt grejer i mitt liv de senaste månaderna som kanske lite mer ställt allting på sin spets och fått mig att tänka om kring så himla många saker, bland annat marsvinen. Och mitt i allt det har jag väl närmat mig det här beslutet. Det är inte det att det känns enkelt nu, men det känns rätt. Det känns bra liksom. Jag vet att mina marsvin kommer att få det himla bra på ett eller annat vis, precis som idag. Skillnaden är att det inte kommer att vara här hos mig. Och det känns helt okej.

Innan jag började berätta om mitt beslut, ett tag efter att jag hade bestämt mig, var jag absolut mest orolig över hur reaktionen skulle vara utifrån. Marsvinsfolk kan vara... ganska hårda. Jag vet, för jag har själv ibland dömt människor som sålt av alla sina marsvin "bara sådär". Nu inser jag väl att det kanske (inte nödvändigtvis i alla fallen...) funnits mer eftertanke bakom besluten än vad som synts utåt ibland. I vilket fall var jag nervös när jag började prata med marsvinens uppfödare och berättade för "närmast berörda" om mitt beslut. Men alla reaktioner som jag fått (åtminstone de jag fått riktade direkt till mig, haha, vem vet vad som sägs bakom ryggen ;)) har varit så otroligt förstående och fina. Jag är så tacksam över det! För något som absolut inte gör en sån här grej enklare är att inse att man har noll stöd i sitt beslut. Så tack till alla er fina som förstår!

Snart inga pojkar kvar

Estrid har inte flyttat än men det verkar nog som att det kan bli aktuellt det med om ett tag...

Förra veckan flyttade Solis till sitt nya hem för att få bo ihop med marsvinspojken Kotten. Det känns jätteskönt att han äntligen fått komma "hem". Om en liten stund är det Ymers tur att flytta han också, han ska få bo med en äldre hane inte så jättelångt ifrån Solis faktiskt rent geografiskt :) Och även lilla Birger verkar ha hittat sitt hem och ska få flytta till helgen. Så snart är vi bara tjejer kvar här på rummet igen, helt okej det med!

Framtiden innehåller kanske inte så mycket marsvin

Nu kan jag lika gärna skriva vad jag tänkt på i bra många månader vid det här laget. Det kan hända att det blivit dags för mig att lägga ner marsvineriet, eller minska ner det till minimum åtminstone. Jag hör inte till skaran som tycker att "tidsbrist" ensamt är en bra ursäkt till att omplacera marsvin, för marsvin kräver inte mycket för att vara nöjda och glada. Men jag kan inte tvinga min familj till att ta hand om mina djur och lägga sin tid på dem under såpass lång tid som det ser ut att bli aktuellt med. Jag är fruktansvärt rastlös och har så mycket drömmar och idéer som jag vill förverkliga och marsvinen passar inte helt in i bilden. Man kan helt enkelt inte ta med sig dem över Atlanten eller släpa runt på dem över hela Sverige. Men det är inte lätt det här, usch. Jag har knappt förlikat mig med tanken på att Solis ska flytta (han gör det i veckan, vilket känns skönt också för han kommer få det jättebra) och mina tjejer sen... Nä, jag vet inte. Men nu har jag sagt det.